Jenniien

Jag har flyttat!

Häng med!

http://jennietarkka.spotlife.se

Hej på er!

Här sitter jag och dammsuger köket, och jag ljuger icke.

 Dagen idag har varit bra, så här långt.

Men jag måste säga att jag var trött imorse, och har även varit det en stund i skolan, då somnade jag nästan, då är det illa!

Dagen började med det vanliga, lämna barn och åka mot skolan, och där var det dags för drama, som betyder att vi lekte.

Fika och efter det en funktionshinder, och vi läser lite om autism just nu. Fick se filmer och det var då jag höll på att somna, inte för att det inte var intresant, utan för att jag var sååå trött.

Sen var det iaf slut för dagen, bara 2 lektioner, långa sådana dock!

Jag snabbhandlade till tacopajen som ska göras, sen hämtade jag hem mina små skruttar.

När vi kom hem passade jag på att plocka ur bilen, hade massa grejer där i, böcker, kavaj, 5 par skor, flaskor, skräp och massa kläder.
Ja, allt, fyyyyyy!


Men nu är det rensat..
Nu ska jag bara dammsuga och tvätta bilen utanpå!


Förutom det så hängde jag en tvätt ute, man får passa på nu när det går, för snart blir det för kallt för det.

Ja, så det är denna fredagen fram tills nu!

Jonny kom precis in genom dörren nu så jag sak ta och bege mig ifrån datorn och göra nått annat, men jag tror jag kikar in och skriver några rader sen..

Alltid saknad, aldrig glömd ♥

När jag skulle publicera inlägget igår så försvann det, så jag orkade helt enkelt inte skriva igen.

Jag var iaf iväg på en promenad tillsammans med Lena, sen drog jag till gymmet för att träna benen, och det kändes om man säger så!

INgen träningvärk idag dock, inte än.

Ska ta och väcka lilla Vilgoth nu för snart är det dags att åka, och jag måste hinna fixa mig och slänga i mig en proteindrink.

Livet rullar på.


Tycker ju fortfarande allt är så jäkla orättvist men jag kan ju inte göra något åt saken, tyvärr.
:(


Man får helt enkelt försöka leva som vanligt igen, och vara tacksam över det man har.
Och det är jag, det har jag alltid varit.

Men det känns ändå orättvist när unga, goda människor går bort, när det finns så mycket hemska människor.


Ja, men jag ska inte gräva ner mig i det mer.

Hoppas ni får en fin dag!

Jag tänkte ta och åka till vaggeryd nu för promenad och lite benträning.

Det blåser och är grått ute, men jag tror mitt sinne behöver aktivitet för sannars tänker jag.

För mycket.

Hejs!

Jag skulle vilja gå på matchen på torsdag.

Först för HV  för säsongen.

Men att få platser var inte det lättaste.

tråkigt, väldigt tråkigt.


Om någon har biljetter över så säg gärna till.

Det börjar kännas lite bättre nu, även om jag fortfarande tycker att det som hänt är piss och det borde inte ha hänt.
Och jag tänker på det ofta, flera gånger i timman.

Undrar vad hans familj gör, vad han hade gjort nu om han funnits.

Usch fy fan, riktigt sorgligt och orättvist är de.

Men, jag börjar få tillbaka min egen livsglädje, en liten bit i taget.

Det känns overkligt men jag börjar ändå acceptera det hela, man har ju inte mycket val liksom...

Men som sagt, fortfarande känns det så gimla sorgligt och orättvist.

Ni ska iaf få se ett klipp som jag tycker mycket om.
Det är när HV vann SM-guld 2004. Jag var där och jag minns det som det var igår.
Det är Stefan Liv som sjunger en egen sång, och man märker att han verkligen kan bjuda på sig själv.
Och det var då jag för första gången såg människan Stefan Liv.

Idag har jag känt mig så svag.

Jag har gråtit, bland folk.

Jag har haft en klump av obehag i magen hela tiden.
Inte kontogt egentligen då jag varit borta och tänt ljus.


Det kan tyckas märkligt att jag sörjer någon jag inte känner, men faktum är att många i Jönköping gör det just nu.
Många kände Stefan Liv, trots att de inte kände honom.

Förstår ni?

Och jag tycker, och kommer alltid tycka att det är sorgligt.
Jag känner som sagt så för honom och hans familj.
För att de inte fick den framtid de förtjänade.

Men jag hoppas verkligen att Anna och barnen får ett bra liv ändå, och jag hoppas väl på något sätt att det ska finnas något annat efter detta.
För då känns allt lite enklare.

De senaste har jag ju bara tänkt att det är mörkt, att allt verkligen tar slut.
Sen finns det inget mer, och det är en otäck tanke, men logisk.

Å andra sidan känns det absurt att allt som är vi bara försvinner när vårat hjärta slutar slå.
Minnen, tankar, drömmar.
Allt.

Jag önskar jag kunde fråga nån, men alla som vet finns ej mer.

Men, jag ska försöka att tänka bättre tankar och dra mig upp ur hålet jag grävt ner mig i.


Nu är det dags att sova, för det är skola imorgon.

Idag var en sån dag jag helst hade stannat hemma, men tankarna maler så jag och barnen gjorde oss klara för att åka mot Jönköping för att träffa Cathrine.

Klockan närmade sig 12 och det var mörkt.
Helljus på, och det är inget skämt.

Mörkret speglar mitt mående.

Jag har helljuset på för att se vägen, men det blir bara mörkare och mörkare, snart ser jag ingenting.

Jag mår bra med mitt liv, men jag mår dåligt av att det händer saker utan mening.
Jag har så svårt att förstå det.

Och det har varit mycket sånt det senate, unga människor som blir mördade, småbarn som blir påkörda, ungdomar som blir ihjälskjutna och nu då ett helt lag som dör.

Och det som gör det extra speciellt i det här fallet är ju för att Stefan Liv var med.

En människa med sån värme, med barn och en fru.

Ja, en vanlig god människa, som bara dog, bara sådär, utan anledning, utan mening.
Och efter finns bara sorg och 2 faderslösa barn.

Varför?

Varför händer det?

Allt har inte en mening.
Nej, jag vill istället säga att det finns få saker som faktiskt har en mening.

Och nej, jag är inte självmordsbenägen, ifall ni får för er det, jag vill absolut inte dö, det är ju just det jag tycker är så hemskt, att alla de här oskyldiga människorna dött, på ett eller annat vis.

Vissa pga andra, men andra genom olyckor.

Och det gör mig så ledsen.

Om jag fick välja skulle alla dö när vi var gamla och hade LEVT våra liv.

För det skrämmer mig ju, att man kan missa den enda chansen man fått.

Min reaktion på allt förvånar mig faktiskt en aning, att jag tagit det så hårt, men det är väl mycket tillsammans, och sen är det faktiskt speciellt jobbigt när en som person som Stefan dör.
En ung, god människa som har småbarn som väntar hemma. Och att man sen bott i samma stad som honom, sett honom spela en massa gånger och även fått en glimt av honom på a6, ja det gör honom än mer mänsklig.
Han var en av oss "vanliga" människor.

Och det i sig känns ju, speciellt när man som mig är en känslig person.

Och sen när det kommer så plötsligt, man blir så chockad.
Och jag som själv har 2 barn tänker mycket ur det perspektivet.

Jag tycker så synd om honom för allt han kommer få missa, och jag lider med barnen som får växa upp utan sin far och sen tänker jag på hans fre, de har precis gift sig "tills döden skiljer oss åt" ja, och döden kom snabbare än de någonsin hade trott. De skulle ju leva lyckliga, och nu står hon där, ensam med barnen. Och en sorg som man knappt orkar bära.

Och det gör mig ont.


Livet ska inte vara såhär, det är inte rättvist.

Nåja, vi åkte iaf till Kinnarps Arena och tände ljus för Stefan, och jag kan säga som så att jag kunde inte hålla mig ifrån att gråta, att se allt det där, se andra som grät.
Det blev mycket, och nej, det känns inte bättre.
Men jag är glad att jag gjorde det ändå.
För att hedra honom och den man han var.



Ett hav av blommor och ljus, och det känns fortfarande overkligt att han inte finns med när jag ser bilden.

Jag har öppnat bloggen, klickat på nytt inlägg, stirrat på den vita rutan där det är meningen att jag ska skriva ner en massa saker.

Men inget kommer.

För allt känns så litet.
Oviktigt.

Jag vet att vissa inte bryr sig så mycket, men det gör jag.
Ni kanske tycker jag är känslig, och ja, det är jag.

Jag kände ingen av dem på "riktigt", men jag lider med de som drabbats.

Och jag känner som jag gör.

Så är det bara.

Det är en stor tragedi, det som hände Stefan Liv och hans lag.
Ett helt lag, och alla har de anhöriga.

Ni kan ju förstå hur många människor som fått livet förändrat för alltid.

Framtiden de ville ha och drömde om tillsammans är raderad.
All tid de spenderat ifrån sina familjer är förgäves.

För allt tog slut.


När såna här saker sker så undrar jag vad som är meningen med allt?
Det kan ju knappast finnas en mening med att dessa människor skulle dö, det går bara inte.

Livet känns som ett sjukt skämt där saker bara sker utan att vi har en enda möjlighet att stoppa dem.

Vi föds, drömmer om framtiden, sliter för den, och för vissa tar det slut innan det ens börjat.

Tankarna ger mig lite ångest för jag undrar varför man ska spendera sin tid med att göra sånt man inte tycker om, för man vet aldrig om det är det sista man gör.
Och jag blir stressad, tänk om jag aldrig hinner göra allt jag vill?

Mitt enda liv, ofullkomligt?


Jag har skrivit det förut, döden skrämmer mig, jag är otroligt rädd.

Jag vet inte vad som väntar, men i min tanke är det bara mörker.

Vart tar VI vägen, alla våra tankar, minnen, drömmar?
Försvinner de bara?


Sen vet jag att man inte kan gå runt och tänka så hela tiden, för det i sig hindrar en från livet.


Men ni förstår, när jag tänker på allt det här så är det omöjligt att skriva om att jag färgat håret, att jag var trött i skolan och att det bara gick skit på tv.

Det är så fjuttigt.

Betydelselöst.

Jag är så ledsen för det som hänt, för det är inte rättvist.
Och jag är tacksam över att jag lever och har min familj, och jag tar den aldrig förgiven.

Så ni förstår, att jag måste smälta det här innan jag är tillbaka och skriver om skitsaker igen.

Riktiga moln och metaforiska.

Det är så ofattbart.

Stefan Liv, och alla de andra.
Ett helt lag, borta.

Nej det är svårt att ta in.

Så många familjer, så mycket framtid som bara har raderats.

Mina tankar går till alla de som dog och deras familjer.

Förlåt, men jag kan inte ta in det här just nu.

Overkligt.

Det känns så overkligt.

Är det sant?

Stefan Liv.

Död?

Jag vet inte riktigt vad jag ska "säga".

Det är ju inte så att jag kände honom, men jag har ju hejat på HV, jag har varit på matcher, har sett många på tv, sett honom på a6 och jag har varit med och firat SM-guld 2 gånger.

Han så glad, hans lyckotårar, sonen i famnen.

Inte bara en ishockeyspelare, även en familjerfar.

Och det smärtar mig så att dessa 2 barn får växa upp utan en far.
Jag kan inte föreställa mig smärtans hans fru känner just nu, hon har hamnat i en mardröm.
Och hur förklarar man för små barn?

-Pappa kommer inte hem igen. Aldrig, inte någonsin.

Fy fan, det är det jag kan säga.


Vila i frid.

Sitter och tittar på Catfish, men måste tyvärr ta och lägga mig nu för det är ju skola imorgon, alarmet står på 5.45, härligt..:S

Så det är bäst att gå och lägga sig då, nu har jag ju spottat ur mig 2 inlägg på raken så nu har nu ju lite att läsa också;)



Jag hoppas ni sover så gott så hörs vi väl imorgon!

Ciaolänge!

Ja, så vad tror nig om det där då.

Ola Lindholm och kokainet.

Jag ska erkänna att jag nästan bildat mig en uppfattning, och den är helt utifrån media.
Jag vill tro att man är oskyldig tills motsatsen är bevisad, men i dagens samhälle är det knappast så.

Media vrider och vänder på allt för att få till bra rubriker och sälja.

Men efter det som kommit fram så är det svårt att tro att han är oskyldig, och jag såg precis en intervju emd honom i svt där han säger att han inte svarat på åklagarens frågur under rättegången osv, för han inte vill prata om sitt privatliv osv, för media var närvarande då nämligen.

Visst, det kan man väl förstå.

MEN, vilken vanlig människa vill ha en narkotikadom om man inte gjort något?

Det får mig att undra, vad hände, hur fick han i sig kokainet då? Om han inte vill/kan berätta det?
Vad hände den där dagen?
Om det nu inte var frivilligt?
Och han var ju med vänner?
Han skulle gå på cirkus med sin son, men gick på fotboll istället, varför?

Ha sa att han önskade att han hade gjort det.

Så vad hände!?

Så många frågor, och karln vägrar att svara.

Inte konstigt man blir misstänksam.

Men jag vet inte, det är det ju bara han som gör.

Vi får väl se vad dommen säger sen då.

Vad tror ni om hela grejen!?

Jag satt och såg på Aktuellt nyss och hörde om den där italienska politikern som slagit ett barn.
Det var rättegång pga det.

Svt hade talat med föräldrar i Italien och där verkar de vara nästan chockade över att han blivit anmäld. Och de tycker att det är okej att slå barn i uppfostringssyfte.

En pojke (tonåring) sa: Jag slog min lillebror med en träslev så det blev ett blåmärke, då slog mina föräldrar mig.

Och jag bara skakar på huvudet i frustration.

Hur, ja HUR kan man som förälder tro att man lär sitt barn att inte slåss, genom att slå det?
Det är ju helt knäppt!


Hur tänker de egentligen?

Nej jag fattar verkligen inte..

Vet inte om jag ska skratta eller gråta för det är ju helt galet, jag tycker verkligen det.

Man lär ju inte barnen vad som är rätt eller fel när man då själv gör samma sak, det man gör är att SKRÄMMA sina barn till lydnad.

Det är stor skillnad på att respektera sina föräldrar och att vara rädd för dem.

Jag vill aldrig att mina barn ska vara rädd för mig, jag är deras mamma, till mig ska de alltid kunna komma, oavsett vad de har gjort. De ska veta att jag förlåter dem och att jag inte slår dem.
Men de ska tycka att det känns jobbigt att berätta vad de gjort, de ska ångra sig när det gjort sånt som är fel.. Stulit, slagits eller liknande.

De ska förstå att handlingen är fel och oroa sig för det istället för att oroa sig för att få stryk.
Förstår ni skillnaden där!?



Ja en sak är ju säker iaf, jag är glad över att jag inte bor i Italien, med tanke på hur de ser på barn och barnuppfostran.


Nu kanske det blev förvirrande, jag är trött och kan inte riktigt formulera mig riktigt som jag vill, men jag hopaps att min tanke går fram iaf.

Det är aldrig rätt att slå sina barn.
Det är aldrig rätt att möta våld med våld.

För vet ni, våld FÖDER våld.